Mount Agung
Vi har gjort det mest ansträngande vi någonsin har gjort och förmodligen kommer att göra, bestigt ett berg som är ca 800 m högre än Kebnekaise. Toppen vi nådde var ca 2900 m över havet.
Det började med att vår transport plockade upp oss 23.30 och vi hann bara få en timmes sömn. klockan 1.30 skulle vi börja med vår trekking. Det var vi två, ett par från USA och våra två guider. Paret från USA hade erfarenhet av trekking innan och båda vi två tänkte samma sak, vi kommer sinka hela gruppen rejält då vi aldrig har gjort något liknande. Vi blev försedda med varsin pannlampa och det lilla man såg var där lampan lyste. Tur var det kanske att man inte kunde blicka uppåt och se vad som väntade.
I början gick det bra, gruppen höll ihop och höll ungefär samma tempo men vi fick vänta in amerikanarna en hel del. Något vi blev nöjda över då vi trodde det var oss dom skulle få vänta på hela tiden. Början av vägen liknande en stig, men mycket ojämn och rötter och stenar här och där. Ju högre upp vi kom desto jobbigare blev det. Det blev många pauser för att hämta andan och när vi hade gått ungefär en tredjedel av vägen så frågade vi om vi skulle hinna nå toppen innan soluppgången, svaret blev nej. Besvikelsen rann över oss men samtidgt kom beslutsamheten att jo vi ska lyckas! Vi insåg att om vi skulle lyckas var vi tvungna att öka tempot och fortsätta gå själva med vår guide och lämna amerikanarna och deras guide bakom oss. Vi har nog aldrig varit så inställda på att klara av något, koncentrationen var riktad till max på vart fötterna skulle sättas utan att ramla omkull och den enda tanken var UPP.
När det var ca två timmar kvar började vägen bli riktigt jobbig, stenarna kom tätare och man fick använda händerna som stöd för att ta sig uppåt och träden började glesna vid vår sida. Vi visste hela tiden att det skulle bli brantare och brantare och att det i slutet skulle bli ren klättring och vi trodde att vi nu hade nått den och att det inte var så långt kvar. Ack så fel vi hade. Efter ungefär en timme av gång som var liknande apggång sa vår guide att vi nu alldeles strax skulle nå den brantaste delen. Det ända vi tänkte var hur ska detta gå.. Men sen sa guiden att vi kommer hinna till soluppgången och då fick vi nya krafter.
Tillslut stod vi bara och kunde se bergväggar av sten framför oss och runt omkring oss och det var nu klättringen började på allvar. Vi frågade guiden hur lång tid det skulle ta och hon sa en timme. Den sista biten gick på ren vilja och vi fick häva oss upp med armarna för benen orkade knappt hålla oss uppe och det gick inte att komma någonstans utan att klättra. Hela tiden fanns rädslan att man skulle trampa fel och falla bak och inte veta vart man landar eller när. Vi började se hur himlen ljusnade och där uppe kunde vi äntligen se toppen, se slutet. När vi hade lyckats göra de sista ansträngningarna och äntligen lyckades nå toppen slängde vi oss på stenarna och vilade. Täckta av smuts och svett var vi och snart började vi känna kylan där uppe. Efter en stund frös vi ordentligt och vi trodde aldrig att vi skulle frysa så under hela resan. Men vi var överlyckliga, vi hade lyckats ta oss till toppen innan soluppgången! Amerikanarna och deras guide lyckades också ta sig upp i tid! Vi fick frukost och te av guiden som vi åt medans vi njöt av den oerhört vackra soluppgången. När solen var uppe kunde vi blicka ut över nästan hela Bali och vi såg att vi var högt över molnen. Vilken känsla det var!
Något som också var helt otroligt var att se hur guiderna bad till gudarna och tände rökelser på toppen. Det är ju inte bara Balis högsta berg utan även deras heligaste. Efter en lång stund av hackande tänder var det dags att ta sig ner. Redan då började kroppen säga emot. När vi hade kommit några meter ner så kom det hinduer både uppifrån och nedifrån. Dem bar på stora korgar med gåvor till gudarma som dem skulle lämna på toppen och det sjukaste av allt, dem gick i flip-flop! Vi kunde inte fatta hur dem lyckades ta sig upp med korgar i famnen som vägde ca 10 kg och bara flip-flop på fötterna upp för en lång bergvägg! Det var helt otroligt att se!
Nergången var det värsta vi varit med om, alla krafter var slut och det ända vi ville var att lägga oss ner och sova. Benen verkligen skakade och släpades nerför. Men vår guide bara skrattade åt oss och pinnade på som ingenting. Vi är så imponerade av hur hon klarar det, hon hoppar fram som en bergsget och hon gör klättringen minst två gånger i månaden. När vi äntligen kom ner väntade transporten som skulle ta oss tillbaka till hotellet och vi stannade till på ett ställe och åt lunch där vi hade utsikt över berget och vi tänkte wow, vi har stått där uppe på toppen.
Det är jättesvårt att beskriva alla känslor och tankar som for igenom oss under hela trekkingen, det mesta gick bara på ren vilja. Ingen av oss fick någonsin en tanke på att ge upp utan vi var riktigt beslutsamma att klara det. Vi hade en superduktig guide som verkligen pushade och hjälpte oss. Vi är överlyckliga över att ha klarat det. Det var många andra grupper som gav upp på vägen och vi var inte några av dem vilket känns helt underbart!
Bara ett stort mörker omkring oss.
Dags för soluppgången
Kunde inte haft en bättre utsikt
På vägen ner, hinduerna verkade vallfärda upp och ner från toppen. Många gånger fick vi stanna och vara med på bild med dem eftersom dem aldrig hade sett turister innan.
Det var brant och jobbigt.
På väg ner
Efter klättringen träffade vi några hinduer som var störtsköna och givetvis ville dem vara med på bild!
Utsikten från restaurangen där vi åt lunch efter allt, otroligt att vi klarade det!
Vilken utsikt!
Ni bara suckar. Det var nog inte så farligt :-)